Aria Pro II ST-600D OW, Japan 1980

Karismatisk strata från den japanska guldåldern, ett Matsumokubygge av högsta kvalitet, med DiMarzios klassiska FS-1/DP110 Fat Strat fabriksinstallerade. En väl använd stridsyxa med många gig bakom sig, med mer mojo än en polylackad gura brukar ha, men också band- och greppbrädeslitage. Därav det låga priset. Det fult flammiga originalplektrumskyddet (som medföljer) är ersatt av en begagnad mintpleka för klassisk tidig 60-talslook. Trasiga rattar är utbytta. Dom här hade faktiskt svarta mikkåpor från fabrik, men dom som sitter på är inte original. Den ursprungliga trevägsswitchen är ersatt med en CRL femvägs, resten av elektroniken är felfria originaldelar. Halsen är 41,6 mm över sadeln men breddar ut snabbt och upplevs egentligen inte som smal. Profilen ett bekvämt medium/fett C med vintage 7,25 tums radie. Bandstavarna är gropiga, särskilt under de ospunna strängarna, vilket ger lite random surr när man bendar. Greppbrädan är också ärrad, men inget jag personligen upplever som jobbigt. Stämmarna är Aria-märkta Klusonkopior med skruvbussningar, i bra skick. Mycket av lacken på baksidan av halsen hade släppt när jag fick gitarren. Jag funderade på att ta ner den till trärent men nöjde mig med att ta bort alla flagor, slipa slätt och buffa upp. Nu har den en uniformt sidenmatt yta som är mycket bekväm i handen. Kroppen är i sen, troligen tre delar, Olympic White med missfärgningar, dings och lacksprickor. Stallet är original, med platta och block gjutna i ett stycke med med pressade stålsadlar. Tre svajfjädrar, bakplatta, men svajarm saknas tyvärr. Totalvikten är 3,7kg. Hur man upplever bandslitage är alltid personligt. Själv är jag ingen shredder och har inga större problem med det, men annars är nog en ombandning aktuell. Men det är ingen tvekan att den kan vara värd en investering. Grundkvaliteten är uppenbar, den är resonant och har påtagligt lång akustisk sustain. Funkande player ett tag till eller fynd för den händige efter smak, alltså. Och mikarna… tja, varenda gång jag stöter på FS-1or blir jag häpen över hur så heta mikar (ca 13 kOhm) ändå kan låta så mycket strata, fortfarande med klirr i diskanten men med betydligt mer kärna i mitten och botten. Och man kan konstatera att att folk iaf försöker sälja originalset från 70-/80-talen för obetydligt mindre än vad den här gitarren kostar. Får hemskt gärna testas och hämtas i Göteborg, men kan också skickas svinbra packad på köparens bekostnad. Inga byten, inga skambud, fler bilder finns. Söktaggar: Greco, Tokai, Fernandes, Burny, MIJ, lawsuit, japanvintage