Skick tekniskt: Motorn frustar friskt med sitt karaktäristiska fläktljud och automatlådan växlar mjukt. Bilen fick auktoriserad Volvo-service fram till 2003 och 4 900 mil, och kamremmen byttes vid 4 500 mil av den nuvarande ägaren åt sin mormor. 6 000-milaservicen är alltså ännu inte officiellt gjord enligt serviceboken, men oljeservice har ändå gjorts regelbundet av ägaren, trots den blygsamma körsträckan. Andra serviceåtgärder som nyligen har gjorts är byte av huvudbromscylinder, bromsok och hela tändsystemet inklusive kablar, fördelarlock och tändstift. Skick interiör: Oklanderlig inredning med fin stunsig klädsel, både bra original gummimattor och tygmattor tillsammans med ett helt och rent innertak och snygga dörrsidor. Några överraskande repor finns på rattens tutknappar och på instrumentpanelen, "förmodligen på grund av mormors ringar", enligt ägaren. De syns lite extra tydligt i ett mjukt direkt ljus som på bilderna. Skick exteriör: En underhållen originallack med lite patina, ägaren pekar ut en liten buckla på höger bakskärm. Han hittade också lite rost i vänster reservhjulsbalja som han svetslagade. Men i övrigt är det ett snyggt och mycket presentabelt yttre. Skick helhet: Fin historik, låg körsträcka och ett välvårdat snyggt skick. Ännu en av dessa fint bevarade Volvo 240 som nu får bli fina samlarbilar för alla dessa Volvo-entusiaster som ofta just berättar: "Ja, det är roligt att få åka i sitt barndomsminne".Den första ägaren får leverans av sin nya 244:a från Volvo Verdexa i Lund den 19:e juli 1984. Två år senare tar hans fru över bilen. Hon har enligt den berättade historien inget körkort, bilen körs inte och hon tycker följaktligen inte att hon har någon användning för den. Hon lämnar efter några år därför över vårdnaden till sin bästa väninna, den nuvarande ägarens mormor, då hon i sin tur hade problem med sitt vänsterben och gärna vill ha en bil med automatlåda. Mormor överlåter så småningom, bilen till sitt barnbarn och han har nu vårdat den se'n 2010 med bara ett par hundra mil kör